Den är imponerande. Snygg, smart och mycket lätt att gilla. Den här veckan har jag använt det senaste från smått ikoniska Wacom, en Cintiq 13HD Touch pennskärmssurfplatta, typ.
[slideshow_deploy id=’6347′]
Apparaten är ett verktyg för experter, utvecklat och utformat för framför allt illustratörer men även givetvis fotografer som gillar att ge bilderna rejäla omgångar i Photoshop. Min kompis tidningsformgivaren kan inte vara utan sin Wacom-platta och jag känner flera grafikartister som sjunger Wacom-plattornas lov.
Det här rör sig alltså om en ritplatta som också är en bildskärm och även kan fungera som en fristående Windows 8-surfplatta.
Men jag, som visserligen jobbar en hel del i Photoshop, kommer inte att sakna den här apparaten när den återgår till sin ägare. Jag återkommer till varför längre ner.
Lätt bli beroende
Jag fick en hel del sköna stunder med plattan. Det är något speciellt att sitta med en penna och göra justeringar direkt på en bild. När du behöver zooma ut eller in – eller vrida på bilden – knip, spreta och vrid med tumme och pekfinger som på en surfplatta.
Man blir snabbt beroende av den omedelbara kopplingen mellan hjärna, hand och bild. Precisionen är mycket hög och känslan av pennan mot skärmen är mjuk men distinkt. Bortsett från den nära-analog-känsla som uppstår blir förstås också resultatet så mycket bättre än när man använder en mus.
Skärmytan är matt, eller kanske snarare halvmatt, vilket gör att jag aldrig besvärades av reflexer. Däremot är bildkvaliteten långt från den på min fem år gamla Mac. Jag förmodar att det har att göra med touch- och pennfunktionaliteten och gör nu inget stort nummer av det. Men faktum är att bilden lite ser ut som jag minns från tiden då bildskärmarna var stora kolosser och använde crt-teknik, bildrör i glas. Lite mjuk och luddig.
Stället gör att du kan vinkla plattan för en bra arbetsposition. Det är enkelt men fungerar bra.
Windows-trubbel
Som du förstår gillar jag konceptet. Så varför hyllar jag den inte med fyrverkerier och fanfarer? Främst för att den inte har fungerat som utlovat. Bekantskapen började med att den vid ett tiotal tillfällen meddelade att Windows hade stött på något problem och därför behövde startas om. Sådant drar ned stämningen.
När jag sedan anslöt den till min Mac för att använda den som den kombinerade skärm och ritplatta som är enhetens själva kärnfunktion, fortsatte den att … inte bete sig som instruktionerna anger att den ska göra. Bland annat lär det gå att stänga av touch-funktionen, vilket jag försökte eftersom den störde mitt Photoshop-pillande, då sidan av handen som jag höll pennan med vilade på skärmen.
Men se det gick inte. Inställningspanelen visade ”Touch-off” men likförbenat reagerade den när min hand rörde sig på skärmytan.
Trots att touch-funktionen inte gick att stänga av verkade den ändå inte fungera riktigt som den skulle. Plattan har en fiffig funktion som innebär att det går att ta fram ”reglage” på skärmen som styr dels plattans och pennans funktioner, dels funktioner i programmet som används för tillfället. Den mycket användbara funktionen att snabbt kunna justera storleken på penseln i Photoshop genom att dra med fingret över en justeringspanel, fungerade exempelvis inte.
Plattan är en fullfjädrad Windows-platta. Tyvärr hängde sig mitt exemplar regelbundet.
Det ska tilläggas att jag nogsamt följt instruktioner om uppdatering av mjukvara och och kalibrering av penna och skärm.
Bra tänkt
Wacoms ritplatta/skärm/surfplatta är en ypperlig idé och i många avseenden en ypperlig produkt. Men instabiliteten hos den platta som har bott hos mig den senaste veckan gör att jag avvaktar med inköp. Hade jag varit hardcore-illustratör kanske jag hade givit mig in i problemlösningsträsket för att få manicken att fungera så klanderfritt som den borde när den nyss packats upp ur kartongen. För när den fungerar som den ska lyfter den upplevelsen, resultatet och inte minst lusten.
