Politisk stiltje kring digitalt utanförskap
Hem NyheterUndersökningar Politisk stiltje kring digitalt utanförskap

Politisk stiltje kring digitalt utanförskap

Publicerat av: Redaktionen

[DEBATT] Föreställ dig att du inte kan köpa en bussbiljett eller göra ett enkelt vårdärende online. För oss som är vana vid all digital bekvämlighet är det omöjligt att förstå hur svårt livet kan vara för den som befinner sig i digitalt utanförskap.

Och det är ingen liten orättvisa, flera rapporter talar om att över en miljon individer är drabbade. Detta borde väl vara högt upp på alla politikers agenda så här i valtider?

Digitaliseringen har gått så fort att inkludering och rättvis tillgänglighet inte verkar ha hunnits med. Men är det rimligt att vi fortsätter i samma takt, utan se till att de som hamnat utanför också får hänga med? Finns en politisk agenda för att komma till rätta med det nya klassamhälle som växt fram? För att ta reda på detta jag gått igenom samtliga riksdagspartiers valmanifest och politiska program.

Inget parti lyfter digitaliseringsfrågor i sitt valmanifest men de flesta – inte alla – tar upp digitaliseringen i sina politiska program. Av dessa är det endast ett parti som adresserar det digitala utanförskapet med konkreta politiska förslag.

Listan är rangordnad utifrån antal riksdagsmandat, från största till minsta parti:

Socialdemokraterna: Under rubriken ”Digitalisering” är handlar punkterna främst om utbyggnad av bredband och mobilnät. En mer allmän punkt handlar om att offentlig sektor ska dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Digitalt utanförskap är inte omnämnt och inga politiska förslag på området tas upp.

Moderaterna: Även Moderaterna har bredbandsutbyggnad som främsta fokus. Punkt två i digitaliseringsprogrammet handlar om att skapa ett institut för AI och den tredje handlar om att fler myndigheter ska använda digital post. Digitalt utanförskap nämns inte och inga politiska förslag på området tas upp.

Sverigedemokraterna: Under punkten ”IT” i det politiska programmet tas bredbandsuppkoppling och förbättrad IT-säkerhet upp. Digitalt utanförskap nämns inte och inga politiska förslag på området tas upp.

Centerpartiet: Partiet har det ojämförligt mest omfattande politiska programmet kring digitalisering. Under följande sex rubriker listas ett flertal politiska förslag: AI, Cybersäkerhet, Digitalisering i skolan, Digital utbildning och arbetsmarknad, Digital välfärd samt Jämställd och hållbar digitalisering.

 Den sista punkten adresserar specifikt det digitala utanförskapet och man presenterar inkluderande e-legitimering som den viktigaste lösningen. Man skriver bland annat:

 BankID har i dag i praktiken monopol på digital identitet i Sverige, viket måste utmanas på grund av de konsekvenser monopol leder till när de har problem. Identifiering i välfärdssystem och andra lägen ska inte vara beroende av banker, eftersom det bland annat drabbar dem som inte kan vara kunder till banker men måste kommunicera med det offentliga. Det finns i dag alternativ till BankID och denna mångfald som börjar etablera sig måste erkännas av offentlig sektor. Valfrihet leder bland annat till en förenkling för personer utan bank att få ett digitalt ID.”

Vänsterpartiet: Här listas ingen separat punkt i det politiska programmet som handlar om digitalisering och i de övriga punkterna kan jag inte heller hitta något som handlar om digitaliseringspolitik. Under punkten ”Funktionsrätt” konstaterar man helt riktigt att ”hinder i samhället leder till exkludering”. När man beskriver lösningen nämns dock inget om digitala hinder – lösningarna avser endast fysiska miljöer; ”Arbetsplatser, bostäder, transporter och offentliga lokaler måste vara tillgängliga.”

Kristdemokraterna: Partiet har ett kort stycke om digitaliseringen och det handlar om att ”utvecklingen måste ta hänsyn till äldre personer och personer med intellektuella eller kognitiva funktionsnedsättningar som av olika anledningar kan ha svårt att använda sig av digitala tjänster.” Det digitala utanförskapet är därmed i vart fall identifierat, men ingen vidare analys av vilka dessa ”olika anledningar” görs och inga konkreta politikförslag presenteras.

Liberalerna: Under punkten för digitalisering i politikprogrammet lyfter man fram att ”digitaliseringen ger Sverige fantastiska möjligheter” och att ”Sverige ska vara bäst i världen på att ta vara på digitaliseringens möjligheter”. Hur detta ska gå till berörs inte i detalj. Det tas upp frågor som att se över regelverk, avväga integritet mot innovation samt satsning på forskning. Digitalt utanförskap identifieras inte som en av de övergripande utmaningarna och inga förslag på området nämns.

Miljöpartiet: Det talas inte om digitalisering någonstans i partiets politiska program och det finns inga specifika åtgärdsförslag mot det digitala utanförskapet. Under programpunkten kring funktionsrätt är man dock tydlig med sin övergripande ambition när man skriver: ”Alla individer är olika och samhället ska inte bara vara utformat för de som utgör normen.” Man skriver också att partiet varit ”pådrivande för att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering.” Huruvida detta även innefattar digital tillgänglighet framgår inte.

Bättre förståelse krävs

Det digitala utanförskapet är inte ett prioriterat politikområde vid en summering av samtliga partiers agendor. Vad som också är noterbart är att i de fall det digitala utanförskapet berörs, så är det huvudsakligen kopplat till funktionshinder. Men utanförskapet drabbar även äldre, ungdomar, individer med ekonomiska bekymmer, personer med utländsk bakgrund och ett flertal andra grupper. Utan en bred förståelse av problemet minskar såklart möjligheten att se lösningar.

Partiprogrammet är inte hela sanningen

Det måste också sägas att valmanifest och partiprogram inte är hela sanningen. Det har lagts förslag under den senaste mandatperioden, från såväl regering som opposition. Samtidigt har en del förslag, som skulle ha löst en stor del av det digitala utanförskapet, dragits tillbaka från riksdagens bord. Att identifiera en politisk handlingskraft i någon specifik riktning är inte helt enkelt.

 Alla har ett ansvar

Vad beror detta på? Jag är övertygad om att det inte handlar om vare sig illvilja eller bristande omtanke. Jag tror det handlar om okunskap. I så fall tycker jag det är ett gemensamt ansvar från oss som känner till problemen att sprida kunskap om det. För till skillnad från många andra samhällsproblem finns det kända lösningar. Och dessutom ska vi kanske inte alltid peka finger åt politikerna när många fler kan bidra till lösningen. Hur många myndigheter, kommuner, digitala vårdtjänster och finansiella tjänster erbjuder exempelvis en inkluderande valfrihet kring vilken e-legitimation som krävs för att nå deras tjänster? Det behövs ingen politiker för att en verksamhetschef ska be sin IT-avdelning att lösa detta redan idag.

Av: Kristofer von Beetzen

Relaterade Artiklar

Vi använder cookies och andra identifierare för att förbättra din upplevelse. Detta gör att vi kan säkerställa din åtkomst, analysera ditt besök på vår webbplats. Det hjälper oss att erbjuda dig ett personligt anpassat innehåll och smidig åtkomst till användbar information. Klicka på ”Jag godkänner” för att acceptera vår användning av cookies och andra identifierare eller klicka ”Mer information” för att justera dina val. Jag Godkänner Mer Information >>