Testbloggen: Dell XPS 13 tar täten

_DSF9197

Dell XPS 13 känns som en fantasiprodukt. Så här smäcker, stabil, kvick och förtroendeingivande kan bara inte en bärbar från Dell vara.

Dell. Det handlar alltså om ganska smäckiga prylar. Plast som sviktar och knirkar, dålig passform mellan hölje och skärm, tangentbord. Glipor här och där. Rätt bra pris, förvisso. Och oklanderlig funktion. Men med en billig känsla.

Buktande tangentbord

Så var min första – och hittills enda – bärbara Dell-dator. Den kostade en förmögenhet (det vill säga över 20 000 kronor) och den följde mig överallt trots den digra vikten på tre kg. Jag minns att jag upptäckte ”ett fel” hos den redan vid leveransen. Tangentbordet buktade på ett orimligt sätt och jag ringde support. De skickade en kille till mitt kontor nästa dag, han tittade på datorn och sa att ”så här brukar de se ut”, men bytte ändå ut tangentbordet eftersom det stod i hans arbetsuppdrag. Det blev inte bättre.

Det var 1999. Snabbspolar till idag.

_DSF9192

Jag skriver det här på en bärbar Dell-dator som inte har något endaste litet gemensamt med min första bärbara från samma tillverkare. Den här nykomlingen har hyllats i press och annorstädes tidigare och jag ansluter mig till kören. XPS 13 är en i det närmaste osannolik maskin. För mig är byggkvalitet något av det viktigaste hos en bärbar idag. Prestanda brukar räcka till. Bildskärmen brukar vara tillräckligt bra. Tangentbord är jag inte särskilt kinkig med. Det mesta funkar.

Dell-folket höjde ögonbryn

Men byggkvalitet och den fysiska upplevelsen av produkten är viktig. Och Dell XPS 13 levererar, som man säger i dessa tider. Jag vet att till och med Dell-folket i Sverige höjde ögonbryn och nästan tappade andan när de först fick händerna på den här.

Det är kort sagt en solid liten rackare. Det känns som om den har snidats ur ett stycke stadig aluminium och plast. Ingen svikt i tangentbordet eller locket snedstreck skärmen. Vi pratar rena linjer – om än inte lika rena som hos den uppenbara jämförelseprodukten från Apple, Macbook Air. Däremot känns Dell-maskinen faktiskt mer solid och förtroendeingivande i hanteringen.

Här måste jag för övrigt upprepa det jag har sagt i tidigare testbloggar: jag är inte sponsrad av Dell och har ingen kommersiell relation av annan art med dem.

Det som är verkligt speciellt med maskinen, utöver den solida byggkvaliteten, är den 13 tum stora bildskärmen. Eller snarare bildskärmens kanter. Det är förvisso också något som tillverkaren nogsamt tryckt på i sin marknadsföring: kanterna är jättesmala.

Svindlande panoramaupplevelse

Och det gör de rätt i. Dels innebär lösningen att storleken hos maskinen snarast motsvarar den hos en dator med 12-tumsskärm, dels får jag en skön, i början nästan lite svindlande panoramaupplevelse när jag arbetar med datorn. Och det är en pekskärm, vilket jag studsade lite inför eftersom skärmen inte bara har en väldigt tunn ram, utan också minimal tjocklek. Det känns inte som en pekskärm, förrän du petar på den.

Bildkvaliteten är också toppklass, för övrigt. Ljusstark som en arenastrålkastare, kontrastrik och med bred betraktningsvinkel. Notera att XPS 13 även finns med en enklare skärm som saknar pekfunktion och har en något lägre upplösning. Den jag har använt ligger på 3200×1800 punkter.

Låt oss sänka blicken en aning och titta på tangentbordet. Det håller också hög klass, men känns av någon anledning som en avvikelse från maskinens övriga framtoning.

Det är nog bara så enkelt som att de påmålade (ditklistrade?) tecknen är just lite blaffiga. Det är verkligen en detalj och borde kanske inte ens tas upp i den här texten. Men eftersom maskinen i övrigt håller så hög klass tillåter jag mig att nämna det.

_DSF9194

Tangentbord för långa pass

Funktionen hos tangentbordet, däremot, är som maskinen i övrigt inte bara oklanderlig utan snäppet över snittet. Inte ett uns av svikt och med en förvånande lång slaglängd. Det är utan tvekan ett tangentbord jag skulle kunna använda dagarna i ända (fast å andra sidan har jag som sagt inte särskilt höga krav på tangentbord).

Att det är bakgrundsbelyst behöver jag kanske inte nämna. Det är snarast en hygienfaktor hos en dator i den här klassen.

Pekplattan då? Jovars, inte heller den kan jag slå ner på. Den är väl tilltagen i storlek och reagerar som förväntat.

Väl tilltagen är också batteritiden. Jag har inte testat en men konstaterar att jag väldigt sällan behövt ansluta den till elnätet. Enligt Dell ska maskinen klara sig upp till elva timmar på en laddning vid normal användning.

Prestandamässigt räcker maskinen till. Mer än väl. Jag bryr mig inte om prestandatester och analiteter som antal kärnor i processorer och så. Jag konstaterar att den maskin jag har haft i mina händer känns kvick. Alltid. (Maskinen finns i fyra konfigurationer, “min” hade en Intel Core i5 på 2,2 GHz och 8 MB arbetsminne – den näst enklaste). Och målgruppen är knappast gamers eller grafiska designers eller så. Om kunden är ute efter en dator av det här slaget – liten, lätt, stabil – så är inte prestanda en fråga. Det är däremot design, känsla och funktion. Och de boxarna tickar XPS 13 i utan att blinka.

Post Comment