Efter tre veckor är jag övertygad: Surface Pro 3 är maskinen för mig. Den tar liten plats men har allt jag behöver för att skriva, bildbehandla och söka och läsa information. Enda smolket är Windows 8 som ibland förvirrar.
Microsoft Surface Pro 3 är en enastående apparat. Alla plattors moder Apple Ipad är möjligen snyggare, möjligen coolare på ett eller annat sätt. Men mindre användbar och därmed mer av en maskin för posörer. Nota bene att jag inte har någon relation till Microsoft.
Alltid i Surface-läge
Den Surface jag använt i snart tre veckor är en fullfjädrad bärbar dator. Den är en fullfjädrad surfplatta. Samtidigt. Det känns aldrig som att jag växlar mellan olika ”lägen” som många tillverkare av så kallade 2-i-1-enheter pratar om. Jag är alltid i Surface-läge, ibland med tangentbordet utfällt, ibland med de bakom plattan eller helt borttaget.
Jag skriver av förståeliga skäl väldigt mycket. Och på senare tid har jag börjat skriva ut mina alster på papper för genomläsning innan jag skickar det vidare i processen – typiskt för publicering i tidningen. Efter att jag börjat använda Surface:n har jag slutat att skriva ut på papper. Jag reser mig, tar bort tangentbordet, vrider plattan på högkant och läser texten gående (det hör också till mina rutiner) direkt på plattan.
Det är väldigt likt pappersupplevelsen. Noteringar gör jag med pennan direkt i dokumentet som om jag skrev med en röd bläckpenna på papper.
Sedan sätter jag mig, viker fram tangentbordet och redigerar klart texten.
Tangentbordet är som jag noterade i mitt första inlägg om datorn i tunnaste laget och bör nog ses som en kompromiss. Men det är en kompromiss som det är lätt att vänja sig vid. Jag har skrivit all text de senaste veckorna på tangentbordet och saknar inte det stora som jag annars brukar använda.
Ett oändligt kollegieblock
När jag gör intervjuer har jag lagt undan mitt pappersblock. Istället har jag använt Surface-maskinen och appen Onenote. Det fungerar inte bara lika bra som pappersalternativet, utan bättre. Jag behöver aldrig bläddra, aldrig hålla reda på vilken sida jag skrev något på, jag behöver inte komma ihåg att inte glömma blocket, jag behöver inte bläddra mig igenom en uppsjö av gamla anteckningar när jag väl kommit hem och satt mig för att skriva. Allting är prydlig ordnat i Onenote-appen och anteckningarna är lika tydlig som någonsin pennoteringarna på papper.
Själva skrivandet är det inte särskilt mycket att säga om. Pennan löper lätt på skärmen, vilket passar mig. Vid några tillfällen har den slutat att lämna streck efter sig, för att efter några sekunder ”komma tillbaka”. Det sker sällan, jag vet inte vad det beror på men konstaterar att det finns utrymme för förbättring. Hur som helst har det inte stört användningen i det stora hela.
Jag har stött på en slags situation där Surface:n inte är idealisk som pappersersättare, nämligen den kringvandrande reporterns situation. Maskinen är tvivelsutan otympligare än ett litet block och att behöva låsa upp skärmen efter en stunds inaktivitet komplicerar onekligen hela processen. Där föredrar jag ännu pappersvarianten. Men när intervjun sker vid sittande bord vinner penna-på-skärm överlägset i min bok.
Oftast tyst
Jag har också gjort en del enklare bildbehandling på maskinen. Prestandamässigt räcker det gott och väl till, även om det blir uppenbart att datorn pressas; den inbyggda fläkten som annars står stilla eller i vart fall inte hörs alls vaknar när bildbehandling står på schemat.
Däremot är förstås skärmens storlek en begränsning. Fast det är gäller ju förstås för i princip alla bärbara datorer och ägnar du dig mycket åt den typen av uppgifter är det en enkel match att ansluta en extern bildskärm.
När det gäller övriga anslutningar är tillgången tämligen skral. Det finns en USB-port och ett hörlursuttag. Men det räcker för mig.
Windows har en bit kvar
Så. Plattan, datorn, är bra nära en fullträff. Och även om det av naturliga skäl starkt hänger samman med operativsystemet, Windows 8, så är detsamma paradoxalt nog i sig knappast en fullträff. Delvis har min uppfattning att göra med ovana, eftersom jag tillbringat de senaste fem åren i Apple OS X. Men vissa saker torde vara förvirrande även för en Windows-van person.
Många före mig har höjt ögonbryn inför det dualistiska draget hos Windows 8. Jag förstår fortfarande inte om jag ska använda maskinen som en platta och en dator samtidigt eller om tanken är att man liksom väljer att hålla sig till det ena eller det andra. I det ena läget (som egentligen inte är något särskilt läge) använder man appar, i det andra mer traditionellt inriktade Windows-program.
Visst går det att växla mellan dem hur som helst och kanske är det egentligen inget problem. Men det skapar en känsla av att plattan inte riktigt håller ihop, att de spretar lite. Bland annat för att klipp-klistra inte fungerar i appar och för att de inte beter sig som vanliga Windows-program i fönster. Detta är väl förvisso något Microsoft försöker komma tillrätta med i Windows 10, men hur det fungerar kan jag knappast säga något om här och nu.
Slutsats
Nästa dator jag köper blir högst sannolikt en Surface Pro 3 eller motsvarande. Det skulle också kunna vara en maskin av ett annat märke, men det som gör att jag just nu uteslutande tittar på denna är pennan i kombination med Onenote. Den låga vikten, det stabila bygget och lösningen med skyddet som dubblar som utmärkt tangentbord är också starkt bidragande orsaker.
