Ett ämne som är viktigare än någonsin är jämlikhet och vi inser nog var och en att det är ett område vi måste bevaka och försvara.
Teknik kan vara en av vår tids mest kraftfulla jämlikhetsmotorer.
En av dessa områden, tillika min specialitet är Internet of Things, IoT. IoT skapar inte bara nya affärsmodeller — det formar även samhället. Men än så länge har vi en bit dit. Många kommer i kontakt med IoT först genom ett privat teknikintresse, och det är ett problem i sig – eftersom IoT är till för alla, inte bara entusiasterna. IoT har ett värde som sträcker sig långt bortom tekniken och borde angå alla.
Men jag ser spår av förändring. Under en workshop med IoT World tidigare i år beskrev några LIA-studenter hur de börjat använda IoT i vardagen. Det fick mig att tänka på WiFis resa. I slutet av 90-talet var trådlöst förbjudet på många arbetsplatser — osäkert, sa man. Men när tekniken blev vardag hemma, följde arbetslivet efter. Den utvecklingen kan nu upprepas med IoT. När vi på bred front använder sensorer, uppkopplade laddboxar, energioptimering i realtid hemma kan det normalisera tekniken — och öppna dörren för en mer jämställd, tillgänglig digital infrastruktur på bred front.
Men det finns en paradox. IoT lovade från början en öppen, datadelande värld där maskiner samarbetade för att skapa smartare helheter. De skulle få utvecklingen att gå snabbare. I dag ser vi tyvärr i stället en tilltagande protektionism. Data ses som en tillgång att låsa in snarare än dela. Det här hotar inte bara innovationen — det bromsar också IoTs möjligheter att bidra till jämlikhet.
Det är synd, för potentialen finns där. Jag har sett hur IoT förbättrar vården för äldre: sensorer i hemmet, kombinerat med digitala möten, har minskat kostnader och ökat tryggheten. Jag har varit med i skolprojekt där sensorer använts för att ge elever likvärdiga förutsättningar att prestera. Och jag har följt utvecklingen i jordbruket, där data från fältet kan ge småbönder tillgång till lån och försäkringar de tidigare nekats.
Samtidigt finns risker. Bias i AI-modeller kan förstärka existerande ojämlikheter om vi inte förstår hur data samlas in och används. Det gör insyn och öppenhet avgörande.
IoT kan bli en kraft för jämlikhet, men bara om vi medvetet formar tekniken ditåt. Det kräver öppna dataplattformar, satsningar på utbildning och konkreta beslut om att rikta teknikutvecklingen dit den gör störst skillnad. För frågan är inte om IoT kan bidra till jämlikhet. Frågan är hur vi säkerställer att det faktiskt sker.
För dig som vill läsa mer i ämnet kan jag rekommendera denna artikel som går med på djupet i ämnet.
