Testbloggen: Surface-love

Här är första reflektionen i långtidstestet av Microsoft Surface Pro 3. Det handlar kort sagt om förälskelse, trots de brister som uppenbarat sig under denna den första veckan.

[slideshow_deploy id=’6443′]

Jag hade en idé om att den där surfplattan som skakade om i kanalen nog kunde vara lösningen. Microsoft Surface Pro 3. Nyligen gjorde av allt att döma Vara kommun den bedömningen också, när de köpte 1 000 enheter, cirka. Visserligen var ett större antal av dem av den föregående, eller ska jag säga utgående, modellen. Men ändå. Det finns folk som gillar plattan från företaget som en gång sa: vi gör mjukvaran, ni gör hårdvaran.

Jag dömer ingen. Tiderna ändras.

Surface Pro 3Lösningen på datorledan

Jag hade alltså en idé om att den där plattan skulle vara lösningen på problemet: jag vantrivs framför datorn. En timme går bra, en och en halv kanske. Men inte en hel dag, eller en halv. Med en surfplatta som fungerar som en dator kanske jag skulle kunna lura mig själv. Visst är det en naiv föreställning, på gränsen till korkad. Men den är värd att utmanas.

Den här veckan har jag använt den coolaste gadgeten jag kan tänka mig just nu. Just det, du läste rätt. Microsoft Surface Pro 3 klår alla Iphones, Galaxies och Oneplus (Apple Watch kommer inte ens med på listan över gadgets som eventuellt skulle kunna betraktas som coola).

[uppdaterat 20 mars 21:56] Den är cool för att den är snygg, den är cool för att den (i princip) gör det den ska på ett sätt som ingen annan liknande apparat har gjort tidigare. Den är cool för att  den ser ut som en platta, kan bete sig som en platta, men fungerar som en fullfjädrad dator när så krävs. Eller så här: den är cool för att den lyckas med tricket att lura mig att jag inte sitter med en dator. Jag känner mig friare.

Det räcker för mig. Dessutom är det en gedigen chunk av metall och plast. Yepp, I´m in love. [slut uppdatering]

Surface Pro 3Är cool = bra?

Men är cool lika med bra? Eller ens användbar? Det är det jag ska ta reda på. Och jag har som sagt kommit en bit på väg. Efter en vecka med plattan som jag nog egentligen betraktar som en bärbar har jag ett svar: den är ytterst användbar. Om den är bra vet jag inte. Det finns en fråga som återkommer när jag ska försöka bestämma mig för detta. Mer om det längre ner.

Surfplattan som ska kunna ersätta en bärbar väger 1,1 kg. Den är 9 mm tunn, den har en skärm på 12 tum och ett tangentbord som i alla andra sammanhang skulle betraktas som ett skämt, men som i det här sammanhanget måste betraktas som en ytterst välbalanserad kompromiss. I maskinen sitter en processor av ett eller annat slag (Intel i5 1,9 GHz). Jag bryr mig inte det minst om vilken sort, med vilken frekvens den avverkar instruktioner eller hur många så kallade kärnor den har. Det finns en SSD-disk under skalet som rymmer 128 gigabyte. Och 4 gigabyte arbetsminne (RAM).

Så. Nog med siffror och fakta.

Surface Pro 3Tangentbordet klarar testet

Eftersom jag är skribent är tangentbordet minst sagt centralt. Om inte det fungerar spelar det ingen roll hur cool, lätt, snabb, snygg maskinen är. Då är den oanvändbar. Därför var jag om inte orolig så i vart fall synnerligen frågande när jag tog emot plattan och vecklade ut tangenbordet för att börja skriva. Det såg sannerligen inte mycket ut för världen.

Ganska snabbt stillnade oron. Visserligen fjädrar tangentbordet när jag skriver något som jag tycker är särskilt viktigt (det vill säga när jag trummar på tangenterna som en hungrig hackspett). Och visserligen missade jag en hel del tangenter i början, träffade fel. Men det berodde inte på att tangentbordet var dåligt, är dåligt. Utan på att det är aningen annorlunda. Nu skriver jag lika snabbt och lika felfritt som på mitt fullstora Apple-bord.

_DSF7023Pappkänslan sitter i huvudet

Men känslan, kära läsare, är pappig. Det kommer man inte ifrån. Det känns som att skriva på en nödlösning. Vilket det väl också kan anses vara, eftersom tangentbordets vanligaste – räknat i tid – uppgift är att fungera som lock för plattans skärm. Men pappighetens eventuella negativa konsekvenser sitter i första hand i huvudet hos tangenthackaren.

Däremot är pekplattan i magraste laget. Den inte bara känns pappig, den fungerar lite ”pappigt” också. Men eftersom jag ännu antagligen är i förälskefasen sågar jag den inte helt utan konstaterar att den fungerar hyggligt, at best.

Surface Pro 3Lovande första date

Det finns givetvis mycket mer att säga om plattan. Om batteritiden som gör att jag slutat leta efter eluttag så fort jag lämnar kontoret för att jobba. Om skärmen som är oerhört skarp, ljusstark men ack så reflekterande. Om pennan och Onenote som gör plattan till ett oändligt kollegieblock. Om Windows 8 som oftast fungerar klockrent men som regelbundet gör mig förvirrad och i vissa delar inte fungerar alls. Och om hur jag just nu har uppfattningen att maskinen faktiskt motsvarar en bärbar dator i alla väsentliga avseenden.

Men risken är att jag, bländad av det här första mötet, inte ser klart och inte kan förmedla rättvisande omdömen. Därför fortsätter jag att nöta skärm och hacka tangenter och återkommer om en vecka.

Då kanske jag också har ett svar på frågan som ständigt återkommer i mitt huvud: behöver jag verkligen en surfplatta när det är datorns funktion jag värdesätter?

 

 

 

 

 

Post Comment